Livet som ofrivillig pensionär?

Sen Felix fick sin diagnos, går vi på sjukgymnastik och tar livet allmänt soft! Långsamt gör han framsteg. Vi får lov till att gå lite längre promenader, där vi viker av för att skritta i mjuk terräng, allt för att bygga upp muskulaturen igen. Och Felix mår bra, oförskämt bra! Det verkar som om han njuter, vem vet han kanske tycker det är skönt att "slippa" mattes ibland för höga krav i träningen? Det gäller ju att hitta den där lagom nivån och balansen i träningen. Att hitta flytet! Just nu kan jag inget annat göra än att lyssna på Felix och vara glad att han mår bra. Sen att jag i hemlighet drömmer mig bort till en hund att träna & tävla med säger jag inte högt, men som jag längtar......