Det är så tyst och lugnt här hemma.
Felix har alltid tagit så stor plats, han var vår framfusiga, plötsliga, brötiga hund, kom alltid springandes rakt in i oss och krävde uppmärksamhet. Fick han det inte så pratade han sig till den. Så har vi levt, det har varit vår vardag i mer än 10 år och nu gör sig tomheten påmind, med besked! Nästintill plågande...
Min allra allra bästa vän har idag (läs igår) lämnat mig/oss med stor sorg och saknad. Felix kom som liten parvel in i vårat liv med glimten i ögat, energi till tusen och en vilja av stål. Jag har jobbat, slitit mitt hår, gråtit och skrattat tusentals gånger åt denna tokiga hund. När jag blev sjuk, under flera år, fanns han där och slickade tårar. Det fanns en period då jag bara förmådde mig umgås med honom, han ställde inga krav, han lät mig vara den jag var och vi växte samman, utvecklades och hittade vårt sätt att hantera vardagen. Han hade otur och blev biten, vid ett flertal tillfällen, jag tror det låg bakom hans osäkerhet med andra, han blev reaktiv och agerade först och tänkte sen. Det har varit tufft många gånger men vi har kämpat och fått många fina år tillsammans. Han var alltid med på bus och full av kärlek. Han är min "once in a lifetime dog" som lärt mig väldigt mycket.
Avslutet idag på Västra var värdigt och väldigt fint <3 Tack älskade Helene som var med och stöttade.
Och tack veterinär Anna-Carin K. för dina stöttande, kloka och bekräftande ord. Det känns rätt <3
En vän skrev spring fritt till sin älskade hund som lämnat henne. Och Jessica jag lånade uttrycket, för det var så fint, när Felix tog sitt sista andetag idag sa jag spring fritt älskade vän tills vi ses igen <3.
Jag gråter med dig Anna... jag är så ledsen för din skull...
SvaraRaderaMinns alla de fina stunderna och skratten och blundar du och känner efter så är han fortfarande med dig, trots att du inte längre kan sträcka ut handen efter honom... *kramar*
Tack Lena!
SvaraRadera