Mitt stora Blå

Vi har sett en förändring på Felix den senaste veckan, han har gnytt, snubblat och kissat mycket. När vi en morgon klev ut i hallen och såg två kisspölar, förstod vi att allt inte stod rätt till. Jag ringde till Västra djursjukhuset och fick en snabb akuttid.

Efter en del prover kom svaret, han har diabetes. Hans sockervärden (två olika, som jag inte kommer ihåg) var inte alls bra så det var viktigt att han fick börja sin insulinbehandling med en gång. Jag åkte in igen och fick nödvändig information om vad det innebar att ha en hund med diabetes. Jag fick också lära mig att ta sprutor och till slut lyckades jag ge honom den första injektionen. Allt med tårar rinnandes nerför mina kinder. Hundar kan enligt veterinären leva bra/gott med sjukdomen, men det kan vara svårt till en början med att ställa in rätt dosering. Det är väldigt viktigt att leva efter rutiner med motion, mat och sprutor.

Ja, då har vi nu gått in i fas två kallar jag det, den första (här ovan) var att rädda livet på honom! Hade vi inte gjort något hade han så småningom, ganska snabbt antagligen fått andra följdsjukdomar av diabetesen. Nu går vi mest och smälter informationen, blir han piggare, svarar han på insulinet, vad kommer detta att innebära, hur ser livskvaliteten ut?

C och jag har hela tiden sagt att Felix inte ska behöva lida, där är den absoluta gränsen för vad som är ok. Då får vi ta beslutet, det svåra beslutet som ingen vill ta men som är ens skyldighet som djurägare. Hur ska jag kunna ringa och beställa en sådan tid? Vi står mellan hopp och förtvivlan :-(